För landning och upphämtning av personer på provisoriska landningsfällt användes i regel fyrsitsiga Cessna 182. Foto: Arpingstone (wikipedia)


Del 37

Flygenhet 66

– hemlig svensk flygstyrka


Flygplanet som under natten landade mitt i skogen förbryllade de som blev vittnen till händelsen – var det en nödlandning? Telefonsamtal mellan grannar och till polisen gav inga svar, lika snabbt som planet landat försvann det och på platsen där det gått ner fanns inga spår. Tidningarna skrev om händelserna, för det vara flera, och polisen utredde utan resultat. Var det smugglare eller rent av sovjetiska krigsförberedelser? Frågorna om spökflygarna skulle besvaras först långt senare men samtidigt som svaren fascinerar är frågan om vi någonsin kommer få veta hela sanningen.

Organisatoriskt bestod Flygenhet 66 av en mindre ledningsgrupp som styrde ett antal separata flyggrupper samt en basgrupp. Som enhetschef fungerade Hans-Ulrich von der Esch – till det civila advokat och styrelseproffs men likaså reservanställd major vid Livregementets husarer (K 3). Von der Esch, som själv var privatflygare, hade en lång erfarenhet inom både det militära och flygsport – bland annat som ordförande för Svenska fallskärmsförbundet och styrelseledamot inom Kungliga svenska aeroklubben.

Spökflygningar som de ovan nämnda började rapporteras från de värmländska skogarna i början av 1970-talet – under den tid då det fortfarande pågick ett kallt krig mellan öst och väst. Först 2011 skulle Sven Hugosson, i samband med SvD-journalisten Mikael Holmströms avslöjande av enheten bakom flygningarna, bryta tystnaden och offentligt avslöja sin roll i dessa. Hugosson var stabschef för ett tidigare okänt svenskt förband, Flygenhet 66, och berättade: – Jag är trött på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken. Det här måste ut till allmänheten.

Förbandet som Hugosson tillhörde var tänkt att agera i det fördolda i en gråzon mellan fred och krig – alltså i en situation där en militär konflikt mellan öst och väst kunde antas vara nära förestående. Uppdraget bestod i att transportera personer inom Sverige men även till och från våra grannländer Danmark, Norge och Finland. Övningar kom också att till viss del utföras i och tillsammans med dessa länder. Huvudpersonerna var piloter vilka flög sina uppdrag som civila privatflygare med täcknamn. Endast ett fåtal av de inblandade är idag kända medan majoriteten har valt att tiga och förbli anonyma. Med en sparsam dokumentation är det troligt att mycket av enhetens historia förblir oskriven och därmed förloras. Grunddragen av verksamheten har dock framkommit – mycket tack vara Hugosson.

För att inte väcka uppmärksamhet var mindre gräsfält att föredra. Extra bra var om fälten låg nära havet, var lämpligt för in- och utflygning på låg höjd samt om lossning och lassning kunde ske dolt. Foto: United Aeroclubs Denmark

I ledningsgruppen för Flygenhet 66 ingick även en stabschef och en flygchef. Medan den senare valt att förbli anonym berättar Hugosson: – Jag hade en planeringsfunktion. Jag skulle se till att våra plan inte blev nedskjutna av svenskt luftförsvar. Hugosson hade en bakgrund som reservanställd officer vid Västmanlands flygflottilj (F 1) och senare Upplands flygflottilj (F 16). Mer känd är han dock som generalsekreterare för Kungliga svenska aeroklubben. Enligt Hugosson var övriga inom enheten handplockade personer med militär bakgrund varav flera hade varit fallskärmsjägare. Piloterna uppgick till ett dussintal varav de flesta var officerare eller reservofficerare. – Vi var alla frivilliga. Hade vi inte varit det så hade vi flugit ihjäl oss.

Enhetens främsta uppgift var att i hemlighet transportera personer mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det kunde röra sig om förflyttningar av underrättelseofficerare och agenter, men även olika nyckelpersoner kunde vid behov transporteras i flygplanen. Till sitt förfogande hade enheten ett tiotal civila flygplan, mest fyr- eller sexsitsiga Cessnor av modell 182 och 206 – ibland tillkom även en helikopter.

En sexsitsig Cessna 206 var att föredra om passagerarna skulle hoppa med fallskärm. I regel monterades dörrarna av innan flygningen och ersattes vintertid av en lös skiva. Foto: Arpingstone (wikipedia)

Övningarna skedde ofta på nätterna, gärna i dimma eller regn, i ödsliga områden i norra Norrland, västra Värmland och i Uppland. Hugosson minns särskilt övningarna i Värmland: – Vi flög vid flera tillfällen över sydvästra Värmland. Det är ett strategiskt viktigt område, nära Oslo och de befolkningstäta områdena i Norge. Under en av övningarna hämtades ett par underrättelseofficerare upp i den värmländska ödemarken för att sedan transporteras till Skåne och Höganäs flygplats. Därifrån kunde passagerarna via båt transporteras vidare till Danmark.

Främst var det mindre flygplatser med gräsfält, placerade nära gränsen, som var aktuella för enheten. Med täckmantel som privatflygare i mindre civila plan väckte enhetens personal ingen större uppmärksamhet inom Sveriges gränser. Emellertid kom även övningar att genomföras i samarbete med NATO-personal till och från flygfält i Danmark och Norge. För detta ändamål rekognoscerades även flera utländska fält och deras lämplighet för dolda flygtransporter bedömdes utifrån olika kriterier.

De tänkta flygningarna österut, till Finland, var av annan karaktär än de som gick västerut. På låg höjd skulle fallskärmsjägare släppas ned nära den sovjetiska gränsen i nordöstra Finland där de skulle agera såsom spanings-, sabotage- och sambandsgrupper. Från detta område väntades de sovjetiska styrkorna påbörja offensiven mot norra Skandinavien.

Behovet av Flygenhet 66 försvann inte i samband med Sovjetunionens fall 1991. Enheten fortsatte planera och öva uppdrag med det nya Ryssland i olika scenarier. Till viss del kom uppdraget till och med att utökas och sjöflygplan tillfördes enheten. Det som till sist satte stopp för fortsatt verksamhet blev nedskärningarna av det svenska försvaret. Hugosson berättar: – Sista uppdraget fick jag 1997, men det tog slut redan 1998. Då fanns plötsligt inga pengar längre. Flygenhet 66 avvecklades helt och hållet strax innan millennieskiftet och är idag en del av Sveriges mer okända militärhistoria.

Flera av de involverade hade en bakgrund såsom fallskärmsjägare och det är troligt att viss rekrytering skedde genom ledningsgruppens personliga kontakter vid livregementets husarer och Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Foto: Huskvarn (wikipedia)

Skribent: Simon Olsson

Därför borde DU bli medlem!

Ja tack, jag vill bli medlem